Operation som inte gick riktigt som väntat, men jag är på benen igen... del2
Fortsättning...
Jag grät o grät och hade jätte ont, dom var som vanligt förvånade över att jag behövde så pass mycket morfin som jag gjorde och att jag kunde hålla mig vaken ändå.. men e man stark så är man *skratttar*
Smärtan var hemsk men som tur var så hade jag världens bästa mamma där hos mig, så det blev inte många rökpauser för henne denna gången när jag låg på uppvaket så hon hann inte ens ringa dom hon skulle för att säga att jag vaknat o de.. men men så kan de gå ibland.. dom fick vänta helt enkelt..
Timmarna gick och till slut var de dax för de vanliga toalettbesöket som dom vill att man klarar innan man får åka från uppvaket till avdelningen.. men de gick inte.. så tillbaka igen och försöka vila lite, sen sätta sig på toa igen o försöka.. men inte då heller, men dom beslutade sig ändå för att jag skulle få åka upp till avdelningen, hade ju nu legat många timmar på uppvaket..
Väl uppe på avdelningen så möts jag direkt av kära svärmor som var på besök, hon är helt otrolig.. hon bryr sig om mig som om jag vore hennes egen dotter och det är såå himla skönt.. efter en stund kom såklart även Andreas o pappa :)
På kvällen hade jag fortfarande inte kunnat vara på toa efter många många försök, så dom beslutade sig för att tappa mig.. dvs sätta in en slang i urinblåsan och tappa ut urinen... jag hade över 7dl.. så det behövdes ju komma ut.. Jag hade min älskling bredvid mig som jag tryckte sönder händerna på.. tihi.. o han var så söt o viskade gulliga saker så jag höll ut, för det var inge kul o bli tappad, de sved o aa var allmänt väldigt obehagligt.. men med en älsklning som står o stöttar en bredvid och viskar att jag klarar detta fint o att han är så stolt över mig och att jag är så duktig.. jao då klarar man nästan vad som helst :) ler..
Nu hade jag även fått byta rum, eftersom en tant som var döende behövde ett enkelrum och det förstår man ju såklart.. så mamma fick sova i anhörigrummet.. men de gick ju bra det också, även om jag just denna natten skulle behövt min mamma där... för denna natten blev som en skräck...
Jag bad redan direkt när nattpersonalen kom om att jag skulle få smärtlindring, men hon sa att jag skulle vänta.. jag väntade o väntade o hon sa hela tiden "vi avvaktar lite till".. till slut var kl halv tre på morronen.. o jag började stortjuta av smärta...
Fortsättning följer..
Jag grät o grät och hade jätte ont, dom var som vanligt förvånade över att jag behövde så pass mycket morfin som jag gjorde och att jag kunde hålla mig vaken ändå.. men e man stark så är man *skratttar*
Smärtan var hemsk men som tur var så hade jag världens bästa mamma där hos mig, så det blev inte många rökpauser för henne denna gången när jag låg på uppvaket så hon hann inte ens ringa dom hon skulle för att säga att jag vaknat o de.. men men så kan de gå ibland.. dom fick vänta helt enkelt..
Timmarna gick och till slut var de dax för de vanliga toalettbesöket som dom vill att man klarar innan man får åka från uppvaket till avdelningen.. men de gick inte.. så tillbaka igen och försöka vila lite, sen sätta sig på toa igen o försöka.. men inte då heller, men dom beslutade sig ändå för att jag skulle få åka upp till avdelningen, hade ju nu legat många timmar på uppvaket..
Väl uppe på avdelningen så möts jag direkt av kära svärmor som var på besök, hon är helt otrolig.. hon bryr sig om mig som om jag vore hennes egen dotter och det är såå himla skönt.. efter en stund kom såklart även Andreas o pappa :)
På kvällen hade jag fortfarande inte kunnat vara på toa efter många många försök, så dom beslutade sig för att tappa mig.. dvs sätta in en slang i urinblåsan och tappa ut urinen... jag hade över 7dl.. så det behövdes ju komma ut.. Jag hade min älskling bredvid mig som jag tryckte sönder händerna på.. tihi.. o han var så söt o viskade gulliga saker så jag höll ut, för det var inge kul o bli tappad, de sved o aa var allmänt väldigt obehagligt.. men med en älsklning som står o stöttar en bredvid och viskar att jag klarar detta fint o att han är så stolt över mig och att jag är så duktig.. jao då klarar man nästan vad som helst :) ler..
Nu hade jag även fått byta rum, eftersom en tant som var döende behövde ett enkelrum och det förstår man ju såklart.. så mamma fick sova i anhörigrummet.. men de gick ju bra det också, även om jag just denna natten skulle behövt min mamma där... för denna natten blev som en skräck...
Jag bad redan direkt när nattpersonalen kom om att jag skulle få smärtlindring, men hon sa att jag skulle vänta.. jag väntade o väntade o hon sa hela tiden "vi avvaktar lite till".. till slut var kl halv tre på morronen.. o jag började stortjuta av smärta...
Fortsättning följer..
Kommentarer
Trackback
