Fortsättning...

Jag grät o grät och hade jätte ont, dom var som vanligt förvånade över att jag behövde så pass mycket morfin som jag gjorde och att jag kunde hålla mig vaken ändå.. men e man stark så är man *skratttar*

Smärtan var hemsk men som tur var så hade jag världens bästa mamma där hos mig, så det blev inte många rökpauser för henne denna gången när jag låg på uppvaket så hon hann inte ens ringa dom hon skulle för att säga att jag vaknat o de.. men men så kan de gå ibland.. dom fick vänta helt enkelt..

Timmarna gick och till slut var de dax för de vanliga toalettbesöket som dom vill att man klarar innan man får åka från uppvaket till avdelningen.. men de gick inte.. så tillbaka igen och försöka vila lite, sen sätta sig på toa igen o försöka.. men inte då heller, men dom beslutade sig ändå för att jag skulle få åka upp till avdelningen, hade ju nu legat många timmar på uppvaket..

Väl uppe på avdelningen så möts jag direkt av kära svärmor som var på besök, hon är helt otrolig.. hon bryr sig om mig som om jag vore hennes egen dotter och det är såå himla skönt.. efter en stund kom såklart även Andreas o pappa :)

På kvällen hade jag fortfarande inte kunnat vara på toa efter många många försök, så dom beslutade sig för att tappa mig.. dvs sätta in en slang i urinblåsan och tappa ut urinen... jag hade över 7dl.. så det behövdes ju komma ut.. Jag hade min älskling bredvid mig som jag tryckte sönder händerna på.. tihi.. o han var så söt o viskade gulliga saker så jag höll ut, för det var inge kul o bli tappad, de sved o aa var allmänt väldigt obehagligt.. men med en älsklning som står o stöttar en bredvid och viskar att jag klarar detta fint o att han är så stolt över mig och att jag är så duktig.. jao då klarar man nästan vad som helst :) ler..

Nu hade jag även fått byta rum, eftersom en tant som var döende behövde ett enkelrum och det förstår man ju såklart.. så mamma fick sova i anhörigrummet.. men de gick ju bra det också, även om jag just denna natten skulle behövt min mamma där... för denna natten blev som en skräck...

Jag bad redan direkt när nattpersonalen kom om att jag skulle få smärtlindring, men hon sa att jag skulle vänta.. jag väntade o väntade o hon sa hela tiden "vi avvaktar lite till".. till slut var kl halv tre på morronen.. o jag började stortjuta av smärta...




Fortsättning följer..

Hej hej...

Dax för lite uppdatering här kanske... kom hem i lördags från sjukhuset, blev opererad i onsdags morgon.. tar de väl från början..

I Tisdags kom mamma och hämtade mig nere på parkeringen, för att åka med mig till sjukhuset.. avd 8 (min avdelning) för o läggas in.. skulle ju operera magen på onsdagen.. eftersom jag så ofta spyr upp det jag äter och dom inte hittar nåt på alla undersökningar som gjorts så tog läkaren beslutet att göra en titthåls operation med tre hål för att se om han kunde se nåt fel då...

Alla kände som vanligt igen mig och dom hade fixat ett fint enkelrum till mig med stor platt-tv på väggen.. underbart sa jag.. allt kändes mycket lättare och dom fixade även upp en säng från källaren så mamma kunde sova över och stötta mig eftersom jag var mycket orolig och hade mycket ångest..

Jag skrevs in och pratade med läkare o narkosläkare och allt det där man brukar göra som vanligt.. sen fick jag även 10mg av stesolid och Andreas kom självklart på besök efter jobbet, så även svärmor som hade med sig pressent till mig, hon är bara för gullig <3

Ångesten steg o steg och Andreas o mamma o Chiristina försökte göra allt för o få mig på andra tankar, spelade yatzy o så.. men ångesten ville inte försvinna så jag fick 10mg stesolid ytterliggare en gång o då började de värka..

Mamma och jag gictk o la oss och tittar på TV, vilket vi båda somnade av så vi vaknade båda mitt i natten av Tvn hehe, men somnade om igen som tur var.. jag sov gott med allt lugnande och sömntabletter, skönt, det behövde jag för att orka med operationen.

Jag skulle opereras på eftermiddagen på onsdagen hade jag fått reda på, vilket jag tycker är jobbigt för då ska man gå och oroa sig en hel förmiddag till, men på morgonen vaknar jag av att sköterskerna kommer inrusandes och säger att jag måste skynda mig in i duschen för jag ska ner på operation, ändring i operationschemat.. så de var bara att slänga sig in i duschen o duscha och ta på sig operationskläderna och slänga iväg några sms till älsklingen min, hade lovat o ringa men inte ens det hann jag.. sen åkte vi ner på operation...

Åker med sängen hela vägen till operation, den vanliga vägen, jag känner mycket väl igen mig där nu.. och in i säng-väntrummet på operation, där får jag träffa läkaren, få lugnande och dropp och allt sånt, sen kom även läkaren o hade bestämt sig för att sätta in antiobiotika så de satte dom i dropp också.. jag sprang på toa två gånger för jag var ju så nervös.. och tid tog det o jag blev lite irreterad.. "då hade jag ju hunnit ringa Andreas" upprepade jag flera gånger för mamma..

Till slut var tiden kommen och jag skulle rullas in på operation, mamma fick byta om som vanligt, men denna gången fick hon inte samma rymddräkt som hon brukar.. hehe..

Inne i operationsrummet så spände dom fast mig, satte elektroder på mitt huvud, gav mig massa lugnande och allt precis som vanligt.. jag hade ångest o berättade för mamma att jag älskar dom väldigt mycket och att hon måste ringa Andreas o Jessica och säga att jag älskar Andreas.. sen till slut så somnade jag..

Vaknade på uppvaket och bara skrek... ja, jag skrek verkligen, jag hade så förbannat ont och dom pumpade i mig morfin efter morfin men jag bara grät o skrek.. jag sov inget på uppvaket som man brukar göra.. jag hade så ont och dom hade fått öppna mig helt istället för med bara titthål som det var planerat..


Fortsättning följer...

För ett tag sen (har glömt att uppdatera) så damp det ner ett bra i brevlådan, ett brev från läkaren jag var hos i Lund..

Han skrev att han pratat med nevrokirurgerna i Lund och för att få ut ryggmärgsvätska så behöver dom inte göra LP på mig, utan dom kan sticka med en nål genom huden och in i shunten och ta ut vätska som seda skickas iväg på odling.. men dom tycker i Lund att Kalmar kan göra det så dom skulle kontakta dom.. så nu får i se hur lång tid detta tar, Kalmar neuro är ju inte precis snabba om man säger så.. och jag tror inte ens att dom kommer vilja göra det, så vad jag TROR och hoppas nästan så kommer detta att göras i Lund till slut iaf..


Men en sak funderar jag mycket över.. VART ska dom sticka mig? :( och HUR ska dom sticka mig? och hur fasen kan dom sticka hål i shunten för o ta ut vätska? Då kommer det ju vara ett hål i shunten sen tycker man.. för den läker ju inte precis ihop som huden gör? Jag förstår inte riktigt men detta får jag ta reda på då det bli dax.. iaf skönt att dom inte behöver göra fler LP.. även om de skulle vart under narkos så känns de ju inte så kul..


Om det sen inte visar att vätskan är infekterad eller har nåt galet i sig så kommer läkaren i lund försöka fixa fram medecinering som hjälper mig med min värk...

Det var ungefär det som stod.. så ville bara uppdatera om detta..

Kram Kram

Förlåt för sen uppdatering..

Läkaren gick ut för att hämta lugnande, mamma gick ut i koridoren för att stoppa honom lite och berätta att dom vanliga lugnande läkemedel inte hjälper på mig..

Han beslutade sig då för att ge mig ett annat läkemedel som man annars bara kan få när man ligger inne.. jag hörde att sköterskorna var lite emot det men dom fick ju lyda farbror doktorn, så han gick ner till en avdelning på sjukhuset och hämtade detta läkemedel..

Kändes som väntan var en evighet av förtvivlan, ångest, panik och tårar.. hörde hur dom pratade när han kom tillbaka ute i korridoren att klockan var mycket och att dom stänger snart o blablabla.. han bara sa att detta måste göras nu.. sen kom han in och jag fick förflytta mig ytterliggare till ett rum.. rummet som blev min skräck..

Satte mig på en "säng" fick mig en "sup" av sköterskan som skulle vara med, den smakade blä, men bara o svälja.. dom trodde jag skulle somna av detta starka lugnande medel.. efter tio minuter skulle det hjälpa, tio minuter gick och läkaren kom in i rummet.. "sitter du fortfarande upp?, du ser inte ens trött ut" tittade han på mig och sa.. jag svarade att jag känner ingen skillnad och tårarna dom rann, jag försökte verkligen slappna av..

Det gick ca tio minuter till.. läkaren kommer in igen.. tittar förvånad på mig och tittar sen i mina ögon.. "du ser ju inte så trött ut".. näe sa jag.. känner inget.. men vi beslutade oss för att testa ändå..

Jag satte mig som man ska och kutade med ryggen och hängde på en sak så man ska vara avslappnad och komma i rätt vinkel.. tårarna rann.. mamma höll i mig.. jag höll för öronen, ville inte höra nåt.. han satte bedövning med spruta över min rygg, eller ja svank.. "det är detta som gör ont" säger dom.. vilket jag inte tyckte gjorde överdrivet ont.. sen.. sen.. sen.. sen hända det.. sen skulle den lååånga sprutan in mellan mina ryggkotor och in i ryggmärgen..

Nu ryser jag i hela kroppen här.. paniken närmar sig (nu när jag skriver) så nu avslutar jag här så kommer fortsättning senare..

Kram

Var nere på Lunds universitetssjukhus i torsdags, för att äntligen få träffa en ny läkare.. läkaren som är specialist på huvudverk..

"Vilken gammal gubbe" var nog de första jag tänkte, men det kändes tryggt.. vi gick in på ett typ kontor och satte oss.. han börja läsa min journal och ställde lite frågor osv.. sen kom skräcken, han sa att han ville göra ett LP (lumbalpunktion, som är min störta skräck) på mig.. för att ta prover på min ryggmärgsvätska.. han var chockad över att dom inte gjort det en ända gång på alla dessa år sen jag opererade in min shunt..

Jag bröt ihop och började stor lipa, han satt och kollade ner i journalerna och tittar upp och ser mig i tårar.. han blev helt chockad och vi berättade hur det låg till och hur rädd jag var.. vi började prata om annat och det lät som jag inte skulle behöva göra ett LP trotts alls..

Vi satt o pratade om hurdan min värk var osv.. att det var nån abstinenshuvudvärk pga att jag är beroende av tabletterna var en chans som han tyckte var mkt liten, eftersom jag ínte alls beskriver värken som man brukar göra av den sortens huvudvärk..

Han var fortfarande inne på att de kunde sitta i min ryggmärgsvätska.. att jag har nåt virus eller nån bakterie eller nåt i den som dom råkat "plantera in" när dom opererade in min shunt.. så han stod kvar vid att han ville göra ett LP.. så till slut kunde han och mamma övertala mig att gå med på att göra ett LP.. om jag fick lugnande..

Vi gick in i ett annat rum för att undersöka mig, han petade en massa över kroppen med bommul typ för att se om jag hade känsel överallt.. till och med I ÖGONEN :O men det gick bra.. fast jag har lite sämre känsel på vissa ställen på vänster sida.. sen gick han ut för att hämta lugnande och säga till sköterskorna..

Mer kommer senare..

Kram